Microsoft word - principer fÖr_.doc

Principer för behandling av drogberoende SiS förord

En viktig uppgift för SiS är att följa forskning och utveckling inom missbrukarvården. I syfte
att sprida sådan internationell kunskap väljer SiS att ge ut föreliggande rapport. Rapporten är
en översättning av Principles of Drug Addiction Treatment, sammanställd av det amerikanska
National Institute on Drug Abuse, NIDA. Den utgör en sammanfattning av forskningsresultat
av NIDA-finasierad forskning om effektiv behandling av drogberoende. Initiativet till att
översätta principerna kommer från Fortunagården. En första översättning är gjord av firma
”Kontoret Tina” på uppdrag av Gunnel Elf vid Fortunagården. SiS FoU har redigerat texten.
Texten är inte anpassad till svenska förhållanden utan är en i stort sett direkt översättning av
den amerikanska originalupplagan. Därför anges t ex kostnader för drogmissbruk i
amerikanska dollar. Det talas om federala program och det amerikanska rättssystemet, vars
organisation inte motsvarar det svenska. I Sverige (eller åtminstone på SiS) används termen
”klient” istället för ”patient”. Vi har låtit patient stå kvar i den svenska översättningen. I
förordet till originalet finns sidhänvisningar. Vi har inte samma layout på rapporten, vilket
betyder att sidhänvisningarna också avser den amerikanska upplagan enbart.
Syftet med att ge ut rapporten är att göra kunskapen om effektiva behandlingar på
drogberoende i möjligaste mån bekant och spridd i första hand i SiS egen organisation men
förhoppningsvis även utanför SiS.
Nils Åkesson
FoU-direktör
Principer för effektiv behandling

1. En och samma behandling passar inte varje enskild individ. Matchning av behand-
lingsformer, åtgärder och tjänster som är anpassade efter varje individs enskilda problem och behov är nödvändigt för att ge henne eller honom störst möjlighet när det gäller att kunna återgå till att produktivt fungera i familj, arbete och samhälle.
2. Behandlingen måste vara lätt tillgänglig. Personer som har ett drogberoende kan känna
osäkerhet om att gå in i behandling och då är det av största vikt att ta tillfället i akt när de känner sig redo för behandling. Potentiella behandlingssökande kan gå förlorade om behandlingen inte finns att få omgående eller är lätt tillgänglig.
3. En effektiv behandling tar hand om individens samtliga problem, inte bara hans
eller hennes droganvändning. För att vara effektiv måste en behandling vända sig till
individens droganvändning och till alla därmed förenade problem vare sig de är
medicinska, psykologiska, sociala, yrkesmässiga eller juridiska.

4. Individens behandlings- och serviceplan måste fortlöpande bedömas och ändras vid
behov för att säkerställa att planen motsvarar personens varierande behov. Patienten
kan kräva växlande kombinationer av service- och behandlingskomponenter under loppet
av behandlingen och tillfrisknandet. Utöver rådgivning eller psykoterapi kan patienten
ibland behöva medicinering, annan medicinsk vård, familjeterapi, föräldravägledning,
yrkesrehabilitering och social och juridisk service. Det är nödvändigt att behandlingen
anpassas efter individens ålder, kön, etniska tillhörighet och kultur.

5. För att behandlingen skall vara effektiv är det nödvändigt att patienten stannar kvar
i behandling under en lämplig tidsperiod. Hur lång en lämplig tidsperiod för en individ
är, beror på hans problem och behov. Forskningen ger vid handen att för de flesta
patienter finner man tröskeln till en märkbar förbättring efter 3 månaders behandling.
Efter att man nått denna tröskel kan ytterligare behandling leda till fortsatta framsteg mot
tillfrisknandet. Eftersom klienten ofta lämnar behandlingen i förtid borde programmen
inkludera strategier för att engagera och behålla patienterna i behandling.

6. Rådgivning (individuell och/eller i grupp) och annan beteendeterapi är nödvändiga
beståndsdelar i en effektiv drogbehandling. I terapin tar patienterna upp motivation,
tränar färdigheter att stå emot droger, ersätter aktiviteterna kring droganvändning med
konstruktiva och givande aktiviteter utan droger och förbättrar sin förmåga till problem-
lösning. Beteendeterapin underlättar också mänskliga relationer och individens förmåga
att fungera i familj och samhälle

7. Medicinering är ett viktigt element i behandlingen för många patienter, speciellt i
kombination med rådgivning och annan beteendeterapi. Metadon och
Levoalfaacetylmetadol (LAAM) är mycket viktiga när det gäller att hjäpa heroin- eller
andra opiatberoende att stabilisera sitt liv och reducera användning av illegala droger.
Naltrexon är också en effektiv medicin för vissa opiatberoende och vissa patienter med
samtidigt beroende av alkohol. För personer som är beroende av nikotin kan en
ersättningsprodukt för nikotin (t ex plåster eller tuggummi) eller oralt intag (som
bupropion) vara en effektiv komponent i behandlingen. För patienter med mentala
störningar kan både beteendeterapi och medicinering vara av avgörande betydelse.
8. Individer som är beroende eller drogmissbrukare och samtidigt lider av mentala
störningar borde få en integrerad behandling för båda störningarna. Eftersom
beteendestörningar och mental störning ofta uppträder samtidgt, borde patienter som söker
för endera störningen undersökas och behandlas även för den andra typen av störningar.

9. Medicinsk avgiftning är bara första steget i beroendebehandling och har i sig liten
inverkan när det gäller att långsiktigt förändra droganvändandet. Medicinsk
avgiftning tar på ett säkert sätt hand om de akuta fysiska abstinenssymtomen som hänger
samman med att man avbryter droganvändningen. Avgiftning enbart är sällan tillräckligt
för att hjälpa en drogberoende att uppnå abstinens på lång sikt, men för en del individer är
det en starkt utlösande faktor för att få igång behandling av drogberoende.

10. En behandling behöver inte vara frivillig för att vara effektiv. Stark motivation kan
underlätta behandlingsgången. Sanktioner eller lockmedel i familj, sysselsättning eller kriminalvård kan markant öka utsikterna både för att behandlingen inleds och upprätthålls och för att ingripandet blir framgångsrikt.
11. Eventuell droganvändning under behandlingen måste hela tiden övervakas. Återfall i
droganvändning kan inträffa under behandlingen. En objektiv övervakning av patientens drog- och alkoholanvändning under behandlingen, såsom urinanalys eller annan prov-tagning, kan hjälpa patienten att motstå begäret att använda droger. En sådan övervakning kan också ge tidiga bevis på droganvändning så att individens behandlingsplan kan justeras. Feedback till patienter som testar positivt på illegala droger är ett viktigt element i övervakningen.
12. Behandlingsprogram bör innehålla tester för HIV/AIDS, hepatit B och C, tuberkulos
och andra infektionssjukdomar och erbjuda rådgivning för att hjälpa patienterna att
modifiera eller ändra beteenden som utsätter dem för risk för infektioner.
Rådgivning kan hjälpa patienter att undvika högriskbeteende. Rådgivning kan också
hjälpa människor som redan är infekterade att klara av sin sjukdom.

13. Tillfrisknande från drogberoende kan vara en tidskrävande process och kräver ofta
upprepade perioder av behandling. Precis som vid andra kroniska sjukdomar kan
återfall i droganvändning inträffa under behandlingens gång eller efter en avslutad
framgångsrik behandlingsperiod. Beroende individer kan kräva förlängd behandling och
flera behandlingsperioder för att uppnå avhållsamhet under en längre tid och helt åter-
ställda funktioner. Att delta i program som innebär hjälp till självhjälp under och efter
behandlingen hjälper ofta till att upprätthålla avhållsamheten.
Innehåll

Förord

Ofta ställda frågor
Varför kan inte drogberoende personer sluta på egen hand? Hur effektiv är behandlingen av drogberoende? Hur lång tid tar vanligtvis en drogberoendebehandling? Hur kan man hjälpa människor att stanna kvar i behandling? Ersätter användning av medicinering som t ex metadon helt enkelt ett Vilken roll kan kriminalvårdssystemet spela när det gäller drogberoende- behandlingen? 11 Hur kan behandlingen mot drogberoende hjälpa till att minska spridningen av HIV/AIDS och andra infektionssjukdomar? Var passar 12-stegs- eller självhjälpsprogrammen in i drogberoende behandlingen? 12 Hur kan familj och vänner påverka någon som är i behov av behandling? Är behandlingen av drogberoende värd sitt pris?
Behandling av drogberoende i USA
Allmänna kategorier för behandlingsprogram – Narkotisk antagonistbehandling med Naltrexon Behandling av drogmissbrukare och drogberoende inom kriminalvården – Fängelsebaserade behandlingsprogram – Samhällsbaserad behandling för intagna inom kriminalvården
Vetenskapligt baserade tillvägagångssätt för behandling
av drogberoende
– Återfallsprevention – Stödjande – uttryckande psykoterapi – Individuell drogrådgivning – Motivationshöjande terapi – Beteendeterapi för ungdomar – Multidimensionell familjeterapi (MDFT) för ungdomar – Multisystemisk terapi (MST) – Kombinerad beteende- och nikotinersättningsterapi för nikotinberoende – Community Reinforcement Approach (samhällskongruent förändringsarbete) CRA Plus voucher – Voucher-baserad förstärkningsterapi för metadonprogram – Dagvårdsbehandling med möjlighet till avhållsamhetstillfällen och vouchers – Matrixmodellen Tre årtionden av vetenskapliga undersökningar
och klinisk tillämpning
har resulterat i en
mångfald av effektiva behandlingar
för drogberoende
Förord

Drogberoende är en komplicerad sjukdom. Den kännetecknas av ett tvångsmässigt, ibland
okontrollerbart sug, sökande och användning av droger, som består trots ytterst negativa
konsekvenser. För många människor utvecklas drogberoendet till ett kroniskt tillstånd med
möjliga återfall även efter mycket långa perioder av avhållsamhet.
Vägen till drogberoende börjar med att man tar droger. Individens förmåga att låta bli att ta
droger kan med tiden äventyras. Att söka efter drogen blir tvångsmässigt, till stora delar som
ett resultat av de effekter en långvarig droganvändning har på hjärnans funktioner och därmed
på beteendet.
Tvånget att använda droger kan ta över personens liv. Beroendet innebär ofta inte bara tvångs-
mässigt drogintag utan också en hel rad funktionsstörningar som kan leda till störningar i
personens sätt att fungera normalt i familj, arbete och i samhället i stort. Beroendet utsätter
också människor för en ökad risk för en hel mängd olika sjukdomar. Dessa sjukdomar kan
tillföras genom beteendet, som dåliga vanor när det gäller livsföring och hälsa, som ofta är
följeslagare i en beroendes liv, eller genom de gifter som drogerna i sig själva innebär.
Eftersom beroendet har så många dimensioner och verkar splittrande i så många olika
avseenden i en människas liv finns det ingen enkel behandling av denna sjukdom.
Drogbehandlingen måste hjälpa personen att sluta använda droger och att upprätthålla en
drogfri livsstil, medan han förvärvar förmågan att fungera produktivt i familj, i arbete och i
samhälle. Effektiva behandlingsprogram mot drogmissbruk och drogberoende inkluderar
därför många komponenter, var och en inriktad mot en speciell del av sjukdomen och dess
konsekvenser.
Tre årtionden av vetenskapliga undersökningar och klinisk tillämpning har resulterat i en
mångfald av effektiva behandlingar för drogberoende. Omfattande faktauppgifter dokumen-
terar att behandling av drogberoende är lika effektiv som behandling av de flesta andra
liknande kroniska medicinska tillstånd. Trots vetenskapliga bevis som fastslår att behand-
lingen av drogberoende är effektiv finns det många som tror att behandlingen är ineffektiv.
Till en del beror detta på orealistiska förväntningar. Många likställer beroende helt enkelt med
att man använder droger och förväntar sig därför att beroendet snabbt skall botas, och om det
inte blir så är behandlingen ett misslyckande. I verkligheten förhåller det sig så att eftersom
beroende är en kronisk störning, kräver det slutgiltiga målet att uppnå långsiktig avhållsamhet
ofta ihållande och upprepade behandlingsperioder.
Självfallet är inte alla drogberoendebehandlingar lika effektiva. Forskningen har också uppvisat en serie överbryggande principer som utmärker de effektivaste behandlingarna för drogmissbruk och drogberoende och hur de implementeras. För att dela med sig av resultaten ur detta omfattande forskningsmaterial och för att gynna uppkomsten av en mer spridd användning av vetenskapligt baserade behandlingskomponenter höll National Institute on Drug Abuse (Institutet för Drogmissbruk) en nationell konferens angående behandling av drogmissbruk: ”Från forskning till tillämpning” i april 1998 och förberedde denna handledning. Sidorna 3-5* i handledningen är en sammanfattning av överbryggande principer som utmärker en effektiv behandling. Sidorna 13-21* ger en detaljerad beskrivning av dessa principer genom att ge svar på vanliga frågor med stöd av tillgänglig vetenskaplig litteratur. Sidorna 23-33* beskriver de olika behandlingsformerna och sidorna 35-47* ger exempel på vetenskapligt baserade och utprovade behandlingskomponenter. * Avser sidhänvisningar i den amerikanska originalutgåvan. Alan I. Leshner, filosofie doktor Direktör National Institute on Drug Abuse (Institutet för Drogmissbruk) Allt material i denna utgåva är offentlig egendom och kan användas och reproduceras utan tillstånd från institutet eller från författarna. USAs regering rekommenderar eller främjar inte någon speciell handelsprodukt eller -företag. Varunamn, äganderätt eller företagsnamn som förekommer i denna utgåva används endast därför att de anses väsentliga i sammanhanget för de studier som här beskrivs. NIH utgåva nr 99-4180. Tryckt i oktober 1999 Behandlingen varierar
beroende på typ av drog och patientens egenskaper .
De bästa programmen erbjuder en kombination av terapier
och annan service

Ofta ställda frågor
1. Vad är drogberoendebehandling?
Det finns många beroendeframkallande droger och behandlingen av olika droger kan vara
olika. Behandlingen är också varierande beroende på patientens egenskaper.
Problem som hänger ihop med en persons drogberoende kan vara påtagligt varierande.
Människor som är beroende av droger kommer från alla livsomständigheter. Många lider av
mental ohälsa, sysselsättnings-, hälso- eller sociala problem, som gör deras beroendestörning
mycket svårare att behandla. Även om några problem är förknippade med drogberoendet
varierar allvaret i själva beroendet mycket mellan människor.
Det finns en mångfald av vetenskapligt baserade tillvägagångssätt när det gäller behandling
av drogberoende. Behandling av drogberoende kan omfatta beteendeterapi (som t ex
rådgivning, kognitiv terapi och psykoterapi) medicinering eller en kombination av båda.
Beteendeterapi erbjuder människor en strategi för att ta hand om suget efter droger, upplyser
dem om vägar att undvika droger och förebygga återfall och att hjälpa dem med återfallet om
det inträffar. När en persons drogrelaterade uppträdande placerar honom eller henne i en
högre riskgrupp för AIDS eller andra infektionssjukdomar, kan beteendeterapi hjälpa till att
minska risken för överföring av sjukdomar. ”Case management” och att remittera till andra
medicinska, psykologiska och sociala behandlingar är mycket viktiga beståndsdelar i
behandlingen av patienter. De bästa programmen innehåller en kombination av terapier och
andra behandlingar för att motsvara den individuelle patientens behov. Dessa behov formas
av t ex ålder, ras, kultur, sexuell läggning, kön, graviditet, föräldraskap, bostad och
sysselsättning liksom fysiska och sexuella övergrepp.
Behandling av drogberoende kan omfatta beteendeterapi, medicinering eller en kombination
av båda.
Behandlingsmediciner, som t ex metadon, LAAM och naltrexon finns för personer som är
beroende av opiater. Nikotinpreparat (plåster, tuggummi, nässpray) och bupropion finns för
dem som är beroende av nikotin.
Medicinering, med t ex antidepressiva medel, medel att stabilisera humöret eller
neuroleptika, kan vara mycket viktiga för en framgångsrik behandling när patienten förutom
missbruk samtidigt lider av mentala störningar, som depression, oro, bipolära störningar eller
psykos.
Behandlingen kan utföras på många olika sätt, i många olika former och under olika var-
aktighet. Eftersom drogberoende är en typisk kronisk sjukdom som kännetecknas av till-
fälliga återfall, är en kortvarig engångsbehandling ofta inte tillräcklig. För många innebär
behandlingen en långsiktig process som involverar många interventioner och försök till
avhållsamhet.
Ingående komponenter i en omfattande behandling av drogmissbruk
Barnomsorg
Familje-
rådgivning
vägledning
Bostäder/
Psykiatrisk
transporter Beteendeterapi
hälsovård
Ekonomisk
Sjukvård
rådgivning
Rättslig
Utbildning
AIDS/HIV-
behandling
De bästa programmen innehåller en kombination av terapier och andra stödåtgärder för att motsvara den individuelle patientens behov
2. Varför kan inte drogberoende personer sluta på egen hand?
Nästan alla drogberoende personer tror i början att de kan sluta på egen hand och de flesta
försöker att sluta utan behandling. Men många försök slutar i ett misslyckande i att uppnå
långvarig avhållsamhet. Forskningen har visat att långvarigt droganvändande resulterar i
märkbara förändringar i hjärnfunktionen som består långt efter det att personen har slutat
använda droger. Dessa drogrelaterade förändringar i hjärnan kan ha många beteende-
konsekvenser, inklusive tvångsmässig användning av droger trots negativa konsekvenser –
detta är ett utmärkande drag för beroende.
Långvarig användning av droger resulterar i markanta förändringar i hjärnans funktion som
består långt efter det att personen slutar använda droger.
Om man förstår att beroendet har en sådan viktig biologisk komponent kan det hjälpa att
förklara varför en enskild person har så stora svårigheter att uppnå och upprätthålla
avhållsamhet utan behandling. Psykologisk stress p g a jobb- och familjeproblem, social
situation (som att träffa personer från sitt förflutna som missbrukare) kan i samverkan med
biologiska faktorer förhindra en att uppnå och upprätthålla avhållsamhet och öka risken för
återfall. Forskningsstudier visar att även en individ med ett mycket starkt beroende aktivt kan
delta i en behandling och att ett aktivt deltagande är väsentligt för ett bra resultat.
3. Hur effektiv är behandlingen av drogberoende?
Förutom att sluta med droganvändning är målet för behandlingen att personen skall återgå till
att produktivt fungera i familj, arbete och samhälle. Måttet för effektiviteten inkluderar nivån
av kriminellt beteende, fungerande i familjen, möjligheten till anställning och det medicinska
tillståndet. På det hela taget är behandling av beroende personer lika framgångsrikt som
behandling av personer med andra kroniska sjukdomar, t ex diabetes, högt blodtryck och
astma.
Behandling av beroende är lika framgångsrikt som behandling av andra kroniska sjukdomar,
som t ex diabetes, för högt blodtryck och astma.
I flera studier framgår att drogbehandling minskar droganvändning med 40 till 60 procent
och minskar markant kriminella aktiviteter under och efter behandlingen. En studie visar t ex
att en terapeutisk samhällsbehandling av drogförbrytare visade att anhållna för vålds- och
ickevåldsbrott minskade med 40 procent eller mer. Metadonbehandling har visat sig minska
det kriminella beteendet med så mycket som 50 procent. Forskning visar att behandling av
drogberoende minskar risken för HIV-infektion och att insatserna för att förhindra HIV är
mycket mindre kostsamma än behandling av HIV-relaterad sjukdom. Behandling kan
förbättra utsikterna att få arbete upp till 40 procent efter behandling.
Fastän dessa mått på effektivitet i allmänhet håller, beror individuella behandlingsresultat på
omfattningen och arten av patientens problem, huruvida behandlingens olika delar är rätt
anpassade och hur den därtill relaterade vård som används svarar mot dessa problem liksom i
vilken grad patienten engagerar sig i behandlingsprocessen.
4. Hur lång tid tar vanligtvis en drogberoendebehandling?
Olika personer går igenom drogbehandlingsprocessen med olika hastighet, så därför finns
ingen förutbestämd behandlingstid. Men forskningen har otvetydigt visat att ett bra resultat är
en följd av en lagom längd på behandlingen. Generellt gäller för behandling i såväl sluten
som i öppen vård att om den varar i mindre än 90 dagar, har behandlingen en begränsad eller
ingen effekt och att behandlingar som varar markant längre ofta ger bra resultat. När det
gäller metadonunderhållsbehandling är 12 månader ett minimum och en del opiatberoende
personer kommer att fortsätta med metadonunderhållsbehandling i åratal.
Ett bra resultat är en följd av lagom behandlingstid.
Många som påbörjar behandling lägger av innan de drar några fördelar av vad behandlingen
kan ge dem. För att nå ett framgångsrikt resultat krävs ibland mer än en behandlingsomgång.
Många drogberoende undergår många behandlingsperioder, ofta med ackumulerad inverkan.
5. Hur kan man hjälpa människor att stanna kvar i behandling?
Eftersom ett lyckat resultat ofta är beroende av att man lyckas hålla kvar personen tillräckligt
länge för att behandlingens alla fördelar skall märkas är det mycket viktigt att ha en strategi
för att hålla kvar individen i programmet. Om patienten stannar kvar i behandlingen beror på
faktorer som hänger ihop med både individen och programmet. Individuella faktorer relate-
rade till engagemang och att man stannar kvar omfattar motivering att förändra sitt drog-
användningsbeteende, vilket stöd man får från familj och vänner och huruvida det föreligger
någon press från kriminalvårdssystemet, barnavårdsnämnden, anställda eller familj att man
stannar kvar i behandlingen. Inom programmet har framgångsrika behandlare möjlighet att
etablera en positiv, terapeutisk relation med patienten. Behandlaren bör försäkra sig om att en
behandlingsplan upprättas och följs, så att individen vet vad som är att vänta under behand-
lingen. Medicinsk och psykiatrisk vård och social service bör finnas tillgänglig.
Om patienten stannar kvar i behandlingen beror på faktorer som hänger ihop med både
individen och programmet.
Eftersom en del individuella problem (som t ex allvarlig mental sjukdom, allvarlig kokain-
eller crackanvändning och kriminell inblandning) ökar sannolikheten att en patient skall lägga
av kan intensiv behandling med en rad olika komponenter krävas för att hålla kvar patienten.
Den som ombesörjer detta får sedan tillförsäkra att en övergång finns till fortsatt vård eller
”eftervård” efter att patienten har fullgjort den formella behandlingen.

6. Ersätter användning av medicinering som t ex metadon helt enkelt ett drogberoende
med ett annat?
Nej. När det används som stödbehandling är metadon och LAAM ingen ersättning för heroin.
De utgör en säker och effektiv medicinering för opiatberoende som tas oralt i regelbundna,
fasta doser. Deras farmakologiska effekter är utpräglat annorlunda än heroinets.
Metadon och LAAM som används som stödbehandling utgör inte någon ersättning för heroin.
När heroin injiceras, snusas eller röks ger det nästan omedelbart en kick eller en kort period
av eufori som går över fort, och slutar i en ”krasch”. Individen upplever då ett intensivt sug
efter att ta mer heroin för att få slut på kraschen och återgå till det euforiska tillståndet. Cykel
av eufori, crash och sug – som upprepas flera gånger under en dag – leder till en beroende-
cykel och beteendestörning. Dessa kännetecken för heroinanvändning beror på drogens
snabba händelseförlopp och dess korta varaktighet att aktivera hjärnan. En individ som
använder heroin vid flera tillfällen per dag utsätter sin hjärna och sin kropp för markanta,
snabba växlingar när opiatets verkningar kommer och går. Dessa växlingar kan störa ett antal
viktiga kroppsfunktioner. Eftersom heroin är olagligt, blir de som är beroende av det ofta
delaktiga i en flyktig droganvändande gatukultur som karaktäriseras av tiggande och brott för
att få ihop pengar.
Metodon och LAAM har betydligt långsammare verkan än heroin och som en följd av detta
får patienter som stabiliseras med denna medicinering ingen kick. Dessutom släpper medi-
cinerna långsammare än heroin, så det blir ingen plötslig krasch och hjärnan och kroppen
utsätts inte för så markanta växlingar som vid heroinanvändning. Stödbehandling med
metadon eller LAAM minskar signifikant begäret efter heroin. Om en person som får
stödbehandling med lagom, regelbundna doser av metadon (en gång om dagen) eller LAAM
(flera gånger i veckan) försöker att ta heroin, blockeras de euforiska effekterna av heroinet på
ett markant sätt. Enligt vad forskningen kommit fram till, lider inte patienter i stödbehandling
av de medicinska abnormaliteter och beteenderubbningar som snabba svängningar i
drognivåerna orsakar dem som är beroende av heroin.
7. Vilken roll kan kriminalvårdssystemet spela när det gäller
drogberoendebehandlingen?
I ökande grad visar forskningen att behandling av lagöverträdare med drogberoende under
och efter fängelsetiden kan ha en avgjort välgörande effekt på deras framtida droganvändning,
kriminella beteende och socialt fungerande. Det finns starka argument för att integrera
drogberoendebehandling med kriminalvårdssystemet. Att kombinera fängelsevistelse med en
samhällsbaserad behandling för drogberoende minskar risken både för återfallsförbrytelser i
drogrelaterade kriminella beteenden och för återfall i droganvändning. Som ett exempel kan
nämnas att en nyligen genomförd studie visade att fångar som deltog i ett terapeutiskt
behandlingsprogram i Delaware State Prison och fortsatte med ett arbetsträningsprogram efter
fängelset hade 70 procent lägre benägenhet att ta upp droganvändning och utsätta sig för att
åter bli fängslade än de som inte deltog i programmet.
De som påbörjar behandling under juridisk påtryckning uppnår lika bra resultat som de som
påbörjar behandlingen frivilligt.
Majoriteten personer som vårdas inom kriminalvårdssystemet befinner sig inte i fängelse utan
står under samhällets övervakning. De som har kända drogproblem kan bli rekommenderade
drogberoendebehandling eller bli beordrade som ett villkor för frigivning. Forskningen har
visat att de som påbörjar behandling under juridisk påtryckning uppnår lika bra resultat som
de som påbörjar behandlingen frivilligt.
Kriminalvårdssystemet remitterar lagöverträdare till behandling genom olika mekanismer,
t ex genom att leda in icke-våldsamma lagöverträdare till behandling, att sätta behandling som
ett villkor för frigivning eller för frisläppandet före rättegången och att sammankalla
specialiserade domstolar som behandlar fall för lagöverträdare med drogproblem.
Drogdomstolar, en ytterligare modell, ägnar sig åt drogrelaterade lagöverträdare. De beordrar
och ombesörjer behandling som ett alternativ till fängsligt förvar, övervakar aktivt framstegen
i behandlingen och ombesörjer annan service för drogrelaterade lagöverträdare.
De effektivaste modellerna integrerar kriminalvårdande åtgärder med drogbehandling.
Behandlings- och kriminalvårdspersonal utarbetar tillsammans planer och implementering för
undersökning, placering, test, övervakning liksom systematisk användning av sanktioner och
belöningar för drogmissbrukare inom kriminalvårdssystemet.
Behandling av fängslade drogmissbrukare måste också omfatta fortsatt vård och övervakning
efter frigivningen och under villkorlig frigivning.
8. Hur kan behandlingen av drogberoende hjälpa till att minska spridningen av
HIV/AIDS och andra infektionssjukdomar?
Många människor med drogberoende som t ex heroin- eller kokainmissbrukare och speciellt
sprutnarkomaner utsätts för ökad risk för HIV/AIDS liksom för andra infektionssjukdomar
som hepatit, tuberkulos och sexuellt överförda infektioner. För dessa individer och för
samhället i stort är drogberoendebehandling sjukdomsförebyggande.
Drogberoendebehandling är sjukdomsförebyggande.
Sprutnarkomaner som inte påbörjar behandling löper upp till sex gånger större risk att bli
infekterade med HIV än sprutnarkomaner som påbörjar och stannar kvar i behandling.
Droganvändare som påbörjar och fortsätter behandling minskar aktiviteter som kan sprida
sjukdomar, såsom att dela injektionsutrustning och ha oskyddat sex. Att delta i behandling
innebär också möjlighet till undersökning, rådgivning och remittering till annan service. De
bästa programmen för drogmissbrukare ger HIV-rådgivning och erbjuder HIV-test till sina
patienter.
9. Var passar 12-stegs- eller självhjälpsprogrammen in i drogberoendebehandlingen?
Grupper för självhjälp kan komplettera och utöka effekterna av professionell behandling. De
mest framstående självhjälpsgrupperna återfinns bland Anonyma Alkoholister (AA),
Narcotics Anonymous (NA) och Cocaine Anonymous (CA), som arbetar utifrån 12-
stegsprogrammet och SMART Recovery. De flesta behandlingsprogram för drogberoende
uppmuntrar patienten att delta i ett självhjälpsprogram under och efter den formella
behandlingen.
10. Hur kan familj och vänner påverka någon som är i behov av behandling?
Familj och vänner kan spela en mycket viktig roll när det gäller att motivera individer med
drogproblem att påbörja och stanna kvar i behandling. Familjeterapi är viktig, speciellt för
ungdomar. Att engagera en familjemedlem i en persons behandlingsprogram kan stärka och
utöka programmets fördelar.
11. Är behandlingen av drogberoende värd sitt pris?
Behandling av drogberoende är kostnadseffektiv när det gäller att minska droganvändningen
och därmed sammanhängande hälso- och sociala kostnader. Behandling är billigare än andra
alternativ, som t ex att inte behandla missbrukare eller att helt enkelt internera missbrukare.
Ett helt år med metadonunderhållsbehandling, till exempel, kostar (i USA) cirka $4.700 per
patient, medan däremot ett helt år i fängelse kostar cirka $18.400 per person.
Behandling av drogberoende är kostnadseffektiv när det gäller att minska droganvändningen
och därmed sammanhängande hälso- och sociala kostnader.
Enligt flera försiktiga beräkningar, ger varje $1 som investeras i drogberoendeprogram mellan
$4 och $7 i avkastning enbart genom minskade drogrelaterade brott, kriminalvårdskostnader
och enbart stölder. Om man inkluderar även hälsovårdskostnader kan de totala besparingarna
överstiga kostnaderna med 12 till 1. Stora besparingar kommer också individen och samhället
till del genom en markant nedgång i antalet konflikter i personrelationer och en minskning av
drogrelaterade olyckor.
Behandling av drogmissbruk och drogberoende
levereras på många olika sätt
med olika synsätt på beteende och farmakologi

Behandling av drogberoende i USA

Drogberoende är en komplicerad störning som kan involvera praktiskt taget alla sidor i en
individs fungerande – i familjen, på jobbet och i samhället. Till följd av beroendets kom-
plexitet och genomträngande konsekvenser är det typiskt för beroendebehandlingen att den
måste involvera många komponenter. En del av dessa komponenter fokuserar direkt på
personens droganvändning. Andra, som arbetsutbildning, fokuserar på att återbörda den
missbrukande individen till ett produktivt medlemskap i familj och i samhälle.
Behandling av drogmissbruk och drogberoende ges på många olika sätt och med olika synsätt
på beteende och farmakologi. I USA finns fler än 11 000 specialiserade drogbehandlings-
inrättningar som erbjuder personer med störningar på grund av droganvändning rehabilitering,
rådgivning, beteendeterapi, medicinering, ”case management” (vårdsamordnare) och andra
typer av service.
Eftersom drogmissbruk och drogberoende är stora allmänna hälsoproblem finansierar lokala,
statliga och federala regeringar en stor del av drogbehandlingen. Privata och företags-
subventionerade hälsoplaner kan täcka behandling av drogberoende och dess medicinska
följder.
Drogmissbruk och drogberoende behandlas i specialiserade behandlingsinrättningar och
psykiatriska kliniker av ett stort antal utövare, inklusive certifierade behandlare för drog-
missbruk, läkare, psykologer, sjuksköterskor och socialarbetare. Behandlingen finns inom
öppen eller sluten sjukhusvård och på behandlingshem. Även om specifika behandlings-
tillämpningar ofta är förknippade med speciella behandlingsformer, finns det ändå en mängd
terapeutiska ingripanden eller serviceformer som kan fogas till vilken behandlingsform som
helst.
Allmänna kategorier för behandlingsprogram

Forskningsstudier om drogberoendebehandling har klassificerat behandlingsprogrammen i
flera allmänna typer eller sätt, som beskrivs i följande text. Tillvägagångssättet vid behandling
och individuella program fortsätter att utvecklas och många av dagens befintliga program
passar inte in i den traditionella klassificeringen av drogberoendebehandling.
Underhållsbehandling för opiatberoende genomförs vanligtvis i öppen vård och kallas ofta
metadonbehandlingsprogram. Dessa program använder sig av en långverkande syntetisk
opiatmedicin, vanligtvis metadon eller LAAM, som ges oralt under en oavbruten period i en
dos som är tillräcklig för att förhindra abstinenssymtom, blockera effekterna av illegal
opiatanvändning och minska suget efter opiatet. Patienter som stabiliseras på lagom,
oavbruten dosering av metadon eller LAAM kan fungera normalt. De kan behålla ett arbete,
undvika brotts- och våldskulturen på gatan och minska risken för att utsättas för HIV genom
att stoppa eller minska användning av sprutdroger och genom att avstå från drogrelaterad
riskfylld sex.
Patienter som är stabiliserade med opiatagonister kan lättare engagera sig i rådgivning eller
andra beteendeingripanden som är väsentliga för deras tillfrisknande och rehabilitering. De
bästa och mest effektiva underhållsprogrammen omfattar individuell och/eller grupprådgiv-
ning liksom tillgång till eller hänvisning till andra erforderliga medicinska, psykologiska och
sociala insatser.
Patienter som stabiliserats på lagom, oavbruten dosering av metadon eller LAAM kan fungera
normalt.
Referenser:
Ball, J. C., and Ross, A. The Effectiveness of Methadone Treatment, New York: Springer-
Cooper, J. R. Ineffective use of psychoactive drugs; Methadone treatment is no exception. Dole, V. P., Nyswander, M. and Kreek, M. J. Narcotic Blockade. Archives of Internal Lowinson, J.H., Payte, J. T., Joseph, H., Marion, I. J. and Dole, V. P. Methadone Maintenance. In: Lowinson, J. H., Ruiz, P., Millman, R. B. and Langrod, J. G. (Eds). Substance Abuse: A Comprehensive Textbook. Baltimore, MD, Lippincott, Williams & Wilkins, 1996, pp. 405–414. McLellan, A.T., Arndt, I.O., Metzger, D.S., Woody, G.E. and O’Brien, C.P. The effects of psychosocial services in substance abuse treatment. JAMA Apr 21, 269(15):1963–1959, 1993. Novick, D. M., Joseph, J., Crozson, T. S., et al. Absence of antibody to human immunodeficiency virus in long-term, socially rehabilitated methadone maintenance patients. Archives of Internal Medicine Jan; 150(1):97–99, 1990. Simpson, D. D., Joe, G. W. and Bracy, S. A. Six-year follow-up of opiod addicts after admission to treatment. Archives of General Psychiatry Nov; 39(11): 1318–1323, 1982. Simpson, D. D. Treatment for drug abuse; Follow-up outcomes and length of time spent. Archives of General Psychiatry 38(8):875–880, 1981. Narkotisk antagonistbehandling med Naltrexon för opiatberoende utförs vanligtvis i öppen
vård även om medicineringen ofta inleds med medicinsk avgiftning i sluten vård. Naltrexon är
ett långtidsverkande syntetiskt opiatantagonistpreparat med få biverkningar och medlet intas
oralt antingen varje dag eller tre gånger i veckan under en oavbruten tidsperiod. Personerna
som får medlet måste vara medicinskt avgiftade och opiatfria under flera dagar innan
Naltrexon kan tas för att förhindra opiatabstinenssyndrom. När det används på rätt sätt
blockeras alla effekter av självadministrerade opiater inklusive eufori, helt och hållet. Teorin
bakom denna behandling är att det upprepade uteblivandet av de önskade effekterna, liksom
det meningslösa i att använda opiater gradvis skall bryta opiatberoendets vana. Naltrexon i sig
själv har inga subjektiva effekter eller potential för missbruk och är inte beroendefram-
kallande. Motsträviga patienter är ett vanligt problem. Därför kräver ett positivt resultat av
behandlingen att det också finns en positiv terapeutisk relation, effektiv rådgivning eller terapi
och noggrann övervakning på att medicineringen följs.
Patienter som stabiliserats med Naltrexon kan behålla ett arbete, undvika brottslighet och våld
och minska risken att utsättas för HIV.
Många erfarna psykologer har funnit att Naltrexone är mycket användbart för patienter som
har hög motivation, är nyligen avgiftade och som önskar total avhållsamhet på grund av yttre
omständigheter; personer i arbetslivet, villkorligt frigivna, de som har skyddstillsyn och
fångar som står inför arbetsträning. De kan behålla ett jobb, undvika gatukulturens brottslig-
het och våld och minska risken att utsättas för HIV genom att sluta med injektionsdroger och
drogrelaterad riskfylld sexualitet.
Referenser:
Cornish, J. W., Metzger, D., Woody, G. E., Wilson, D., McLellan, A. T., Vandergrift, B. and
O’Brien, C. P. Naltrexone pharmacotherapy for opioid dependent federal probationers. Journal of Substance Abuse Treatment 14(6): 529–534, 1997. Greenstein, R. A., Arndt, I. C., McLellan, A. T. and O’Brien, C. P. Naltrexone: a clinical perspective. Journal of Clinical Psychiatry 45 (9 Part 2):25–28, 1984. Resnick, R. B., Schuyten-Resnick, E. and Washton, A. M. Narcotic antagonists in the treatment of opioid dependence: review and commentary. Comprehensive Psychiatry 20(2): 116–125, 1979. Resnick, R. B. and Washton, A. M. Clinical outcome with naltrexone: predictor variables and followup status in detoxified heroin addicts. Annals of the New York Academy of Sciences 311: 241–246, 1978. Drogfri behandling i öppen vård varierar vad gäller intensitet och vilka insatser som
erbjuds. Sådan behandling kostar mindre än institutionsbehandling och passar ofta bättre för
patienter som har anställning eller som har ett utvecklat socialt stöd. Lågintensivprogram kan
erbjuda något mer än drogutbildning och förmaningar. Andra öppenvårdsmodeller, såsom
intensiv dagbehandling, kan vara jämförbara med institutionsbehandlingsprogrammen när det
gäller insatser och effektivitet, beroende på den enskilde patientens egenskaper och behov. I
många öppenvårdsprogram fokuserar man på grupprådgivning. En del öppenvårdsprogram är
utformade för att behandla patienter som utöver sina drogproblem har medicinska eller
psykiatriska hälsoproblem
Referenser:
Higgins, S. T., Budney, A. J., Bickel, W. K., Foerg, F. E., Donham, R. and Badger, G. J.
Incentives to improve outcome in outpatient behavioral treatment of cocaine dependence. Archives of General Psychiatry 51, 568–576, 1994. Hubbard, R. L., Craddock, S. G., Flynn, P. M., Anderson, J. and Etheridge, R. M. Overview of 1-year follow.up outcomes in the Drug Abuse Treatment Outcome Study (DATOS). Psychology of Addictive Behaviors 11(4): 291–298, 1998. Institute of Medicine. Treating Drug Problems. Washington, D.C.: National Academy Press, McLellan, A. T., Grisson, G., Durell, J., Alterman, A. I., Brill, P. and O’Brien, C. P. Substance abuse treatment in the private setting: Are some programs more effective than others? Journal of Substance Abuse Treatment 10, 243–254, 1993. Simpson, D. D. and Brown, B. S. Treatment retention and follow-up outcomes in the Drug Abuse Treatment Outcome Study (DATOS). Psychology of Addictive Behaviors 11(4): 294–307, 1998. Långtidsbehandling på institution ger vård 24 timmar om dygnet, vanligtvis i icke
sjukhusmiljö. Den bäst kända behandlingsmodellen är TC (Therapeutic Community =
terapeutiskt samhälle), men institutionsbehandling kan innehålla andra modeller också, som t
ex kognitiv beteendeterapi.
Terapeutiska samhällen är institutionsprogram med planerade behandlingstider på 6 till 12
månader. De fokuserar på resocialisering av den enskilde patienten och använder program-
mets hela ”samhälle”, andra klienter, personal och det sociala sammanhanget som aktiva
komponenter i behandlingen. Missbruket ses i ett sammanhang med personens sociala och
psykologiska brister och behandlingen fokuserar på att utveckla personligt ansvar och socialt
produktivt liv. Behandlingen är välstrukturerad och kan ibland vara konfrontativt med
aktiviteter som är framtagna för att hjälpa de intagna att undersöka menliga övertygelser,
självuppfattningar och beteendemönster och att anta nya, mer harmoniska och konstruktiva
sätt att umgås med andra. Många TC program är mycket omfattande och kan inkludera
arbetsträning och andra stödinsatser på stället.
Terapeutiska samhällen fokuserar på den enskildes resocialisering och använder programmets
hela samhälle som aktiva komponenter i behandlingen.
Jämfört med patienter i andra former av drogbehandling har en typisk deltagare i terapeutiska
samhällen allvarligare problem, flera samtidiga problem med sin mentala hälsa och mer
omfattande kriminalitet. Forskningen visar att behandling i terapeutiska samhällen kan ändras
för att behandla personer med speciella behov, inklusive ungdomar, kvinnor, personer med
allvarliga mentala störningar och intagna inom kriminalvården.

Referenser:
Leukefeld, C., Pickens, R. and Schuster, C. R. Improving drug abuse treatment:
Recommendations for research and practice. In: Pickens, R. W., Luekefeld, C. G. and Schuster, C.R. (Eds) Improving Drug Abuse Treatment, National Institute on Drug Abuse Research Monograph Series, DHHS Pub No. (ADM) 91–1754, U.S. Government Printing Office, 1991. Lewis, B. F., McCusker, J., Hindin, R., Frost, R. and Garfield, F. Four residential drug treatment programs: Project IMPACT. In: Inciardi, J. A., Tims, F. M. and Fletcher, B. W. (Eds) Innovative Approaches in the Treatment of Drug Abuse. Westport, CN: Greenwood Press, 1993, pp. 45–60. Sacks, S., Sacks, J., DeLeon, G., Bernhardt, A. and Staines, G. Modified therapeutic community for mentally ill chemical abusers: Backgrounddddd; influences; program description; preliminaly findings. Substance Use and Misuse 32(9); 1217–1259, 1998. Stevents, S.J. and Glider, P.J. Therapeutic communities: Substance abuse treatment for women. In: Tims, F.M., De Leon, G. and Jainchill, N., (Eds). Therapeutic Community: Advances in Research and Application, National Institute on Drug Abuse Research Monograph 144, NIH Pub. No. 94–3633, U.S. Government Printing Office, 1994, pp. 162–180. Stevens, S., Arbiter, N. and Glider, P. Women residents: Expanding their role to increase treatment effectiveness in substance abuse programs. International Journal of the Addictions 24(5): 425–434, 1989. Korttidsbehandling i sluten vård erbjuder en intensiv men relativt kort institutions-
behandling baserad på ett modifierat 12-stegsprogram. Ursprungligen utformades dessa
program för att behandla alkoholproblem, men under kokainepidemin i mitten av 1980-talet
började många behandla missbruk och beroende av olagliga droger. Den ursprungliga
institutionsbehandlingsmodellen bestod av en 3 till 6 veckors sjukhusbaserad behandlingsfas
följt av en förlängd öppenvårdsbehandling och deltagande i självhjälpsgrupper såsom
Anonyma Alkoholister. Sänkta ersättningsnivåer för drogmissbruksbehandling har resulterat i
en nedgång i antalet sådana program och den genomsnittliga behandlingstiden är mycket
kortare än i de tidiga programmen.
Referenser:
Hubbard, R. L., Craddock, S. G., Flynn, P.M., Anderson, J. and Etheridge, R. M. Overview of
1-year follow-up outcomes in the Drug Abuse Treatment Outcome Study (DATOS). Psychology of Addictive Behaviors 11(4): 291–298, 1998. Miller, M. M. Traditional approaches to the treatment of addiction. In: Graham A. W. and Schultz, T. K. (Eds) Principles of Addiction Medicine, 2nd ed. Washington, D.C., American Society of Addiction Medicine, 1998.
Medicinsk avgiftning är en process där patienterna systematiskt avvänjs från droger under
läkarvård antingen i sluten eller öppen vård. Avgiftning kallas ibland för en distinkt
behandlingsform men det är lämpligare att betrakta den som en inledning till behandling
eftersom den är utformad för att behandla de akuta fysiologiska effekterna av att sluta
använda droger. Det finns mediciner för avgiftning av opiater, nikotin, bensodiazepiner,
alkohol, barbiturater och andra lugnande medel. I vissa fall, speciellt vid de tre sistnämnda
drogerna, kan avgiftning vara en medicinsk nödvändighet och en obehandlad avvänjning kan
vara medicinskt farlig och till och med dödlig.
Avgiftning är inledningen till behandling
Avgiftning är inte utformad för att ta hand om de psykologiska, sociala och beteendeproblem som hänger samman med missbruk och ger därför generellt inte de bestående beteendeförändringar som är nödvändiga för ett tillfrisknande. Avgiftning är som mest användbart när den omfattar formella processer för bedömning av och remittering till påföljande behandling av drogberoende. Referenser: Kleber, H. D. Outpatient detoxification from opiates. Primary Pshychiatry 1: 42–52, 1996. Behandling av drogmissbrukare och drogberoende inom kriminalvården

Forskningen har visat att kombinationen av kriminalvårdssanktioner och drogbehandling kan
vara ett effektivt sätt att minska droganvändning och därmed relaterade brott. Personer som
kommer in i programmet genom beslut i en tvångssituation tenderar att stanna kvar längre och
lyckas lika bra eller bättre än de som inte står under rättslig press. Drogmissbrukare kommer
ofta i kontakt med kriminalvårdssystemet tidigare än med andra sociala system och kriminal-
vårdens inblandning för att få personen i behandling kan hjälpa till att bryta och förkorta
karriären inom droganvändningen. Behandlingen för drogmissbrukare eller drogberoende
inom kriminalvården kan ske före, efter eller under pågående fängelsevistelse.
Att kombinera kriminalvårdssanktioner med drogbehandling kan vara ett effektivt sätt att
minska droganvändning och därmed relaterade brott.
Fängelsebaserade behandlingsprogram
Lagöverträdare med drogproblem kan stöta på ett antal olika behandlingsformer under
fängelsetiden, i drogutbildningsklasser, självhjälpsprogram och behandling baserad på
terapeutiska samhällen eller i institutioner som tillämpar miljöterapi. Behandling i
terapeutiska samhällen har studerats i stor utsträckning och den kan vara ganska effektiv när
det gäller att minska droganvändning och återfall i kriminellt beteende. De som befinner sig i
behandling bör separeras från övriga fångar, så att fängelsekulturen inte tar ut framstegen mot
tillfrisknandet. Som man kan vänta sig kan en lyckad behandling gå förlorad om den intagne
återförenas med övriga fångar efter behandlingen. Forskningen visar att återfall i drog-
användning och i brottslighet är signifikant lägre om behandlingen fortsätter efter återinträde i
samhället.
Samhällsbaserad behandling för intagna inom kriminalvården
Kriminalvården har presenterat ett antal alternativ till fängsligt förvar för de lagöverträdare
som har drogproblem, inklusive begränsade avledande program, frigivning före rättegången
på villkor att man går in i behandling, och villkorlig frigivning med sanktioner. En drog-
domstol framstår som lovande. Drogdomstolar förordar och arrangerar drogberoende-
behandling, övervakar aktivt hur behandlingen framskrider och ordnar annan service vid
drogrelaterad brottslighet. Federalt stöd för planering, implementering och utvidgning av
drogdomstolar ombesörjs av US Deparment of Justice Drug Courts Program Office.
Som ett väl studerat exempel ger Treatment Accountability and Safer Communities (TASC)
(ungefär: Behandlingsansvar och säkrare samhällen) ett alternativ till fängsligt förvar genom
att sätta den drogberoende lagöverträdarens olika behov i ett samhälleligt sammanhang.
TASC-program kännetecknas av rådgivning, sjukvård, föräldra- och familjerådgivning, skol-
och arbetsträning, rättslig service och arbetsförmedling. Till TASC’s kännetecken hör
1) samordning av kriminalvård och drogbehandling 2) tidig identifiering, bedömning och
remittering av drogrelaterade lagöverträdare 3) övervakning av lagöverträdare genom drogtest
och 4) hot om rättsliga sanktioner som motivation att stanna kvar i behandlingen.

Referenser:
Anglin, M. D. and Hser, Y. Treatment of drug abuse. In: Tonry M. and Wilson J. Q. (Eds).
Drugs and crime. Chicago: University of Chicago Press, 1990, pp. 393–460. Hiller, M. L., Knight, K., Broome, K. M. and Simpson, D. D. Compulsory community-based substance abuse treatment and the mentally ill criminal offender. The Prison Journal 76(2), 180–191, 1996. Hubbard, R. L., Collins, J. J., Rachal, J.V. an d Cavanaugh, E. R. The criminal justice client in drug abuse treatment. In Leukefeld, C. G. and Tims, F. M. (Eds). Compulsory treatment of drug abuse: Research and clinical practice (NIDA Research Monograph 86). Washington, D.C: U.S. Government Printing Office, 1998. Inciardi, J. A., Martin, S. S., Butzin, C.A., Hooper, R. M. and Harrison, L. D. An effective model of prison-based treatment for drug-involved offenders. Journal of Drug Issues 27(2): 261–278, 1997. Wexler, H. K. The success of therapeutic communities for substance abusers in American prisons. Journal of Psychoactive Drugs 27(1): 57–66, 1997. Wexler, H. K. Therapeutic communities in American prisons. In Cullen, E., Jones, L. and Woodward, R. (Eds). Therapeutic Communities in American Prisons. New York: Wiley and Sons, 1997. Wexler, H. K., Falkin, G. P. and Lipton, D. S. (1990). Outcome evaluation of a prison therapeutic community for substance abuse treatment. Criminal Justice and Behavior 17(1): 71–92. Varje ansats till drogbehandling
är utformad att rikta uppmärksamheten på vissa
sidor av drogberoendet och
dess konsekvenser för individen,
familjen och samhället

Vetenskapligt baserade tillvägagångssätt för behandling av drogberoende
Det här avsnittet presenterar flera exempel på behandlingar och behandlingskomponenter vars
effektivitet har utvecklats och testats genom forskning som stöds av National Institute on
Drug Abuse, NIDA. Varje enskild behandling inriktar sig på någon speciell sida av drog-
beroendet och dess konsekvenser för individ, familj och samhälle. Behandlingsmetoderna
skall användas som ett komplement eller en utvidgning – inte ersättning – av befintliga
behandlingsprogram.
Det här avsnittet är inte en komplett förteckning över effektiva vetenskapligt baserade
behandlingar. Ytterligare metoder håller på att utvecklas som en del i NIDA’s fortlöpande
stöd av behandlingsforskning.
Återfallsprevention, en kognitiv beteendeterapi, togs fram för behandling av dryckesproblem
och anpassades senare för kokainberoende. Kognitiva beteendeterapier är baserade på teorin
att inlärningsprocessen spelar en avgörande roll i utvecklingen av beteendemönster med
anpassningsproblem. Personerna lär sig att känna igen och korrigera problematiska beteenden.
Återfallsprevention omfattar flera kognitiv beteendestrategier som underlättar avhållsamhet
och hjälper vid återfall.
Återfallsprevention vid kokainberoende består av en samling strategier med avsikt att
förbättra självkontrollen. Speciella tekniker inkluderar att undersöka positiva och negativa
konsekvenser av fortsatt missbruk, självövervakning när det gäller att känna igen drogsuget
på ett tidigt stadium och att identifiera högrisksituationer för återfall och att utveckla strate-
gier att klara av och undvika högrisksituationer och sin önskan att använda droger. En central
del i denna behandling är att förutse de problem som patienten sannolikt kommer att möta och
att hjälpa dem att utveckla effektiva strategier att klara av situationen.
Forskningen visar att de färdigheter som personerna lär sig genom deltagande i återfalls-
prevention kvarstår efter avslutad behandling. En studie visade att de flesta som tagit del i
denna kognitiva beteendeterapi bibehöll de framsteg som de gjort i behandlingen under hela
det år som följde på behandlingen.
Referenser:
Carroll, K., Rounsaville, B. and Keller, D. Relapse prevention strategies for the treatment of
cocaine abuse. American Journal of Drug and Alcohol Abuse 17(3): 249–265, 1991. Carroll,k., Rounsaville, B., Nich, C., Gordon, L., Wirtz, P. and Gawin, F. One-year follow-up of psychotherapy and pharmacotherapy for cocaine dependence: delayed emergence of psychotherapy effects. Archives of General Psychiatry 51: 989–997, 1994. Marlatt, G. and Gordon, J. R. (Eds). Relapse Prevention: Maintenance Strategies in the Treatment of Addictive Behaviors, New York: Guilford Press, 1985. Stödjande – uttryckande psykoterapi är en tidsbegränsad, fokuserad psykoterapi som har
anpassats till heroin- och kokainberoende personer. Terapin har två huvudkomponenter:
– Stödjande tekniker för att hjälpa patienter att obesvärat kunna diskutera sina personliga
– Uttryckande teknik för att hjälpa patienter att identifiera och bearbeta sina relationer med Speciell uppmärksamhet ägnas åt drogernas roll i relation till problematiska känslor och beteenden och hur problem kan lösas utan droghjälp. Den individuella stödjande – uttryckande psykoterapins verkan har testats på patienter med psykiatriska problem i metadonprogram. I en jämförelse med patienter som enbart fått drogrådgivning, lyckades båda grupperna lika bra med avseende på opiatanvändning, men gruppen i stödjande – uttryckande psykoterapi hade lägre kokainanvändning och krävde en lägre dos metadon. De patienter som fick stödjande – uttryckande psykoterapi bibehöll också bättre de framsteg de hade gjort. I en tidigare studie visade resultatet av stödjande – uttryckande psykoterapi i tillägg till drogrådgivning förbättrade resultat för opiatberoende personer med medelsvåra psykiatriska problem i metadonprogram. Referenser: Luborsky, L. Principles of Psychoanalytic Psychotherapy: A Manual for Supportive- Expressive (SE) Treatment. New York: Basic Books, 1984. Woody, G. E., McLellan, A. T., Luborsky, L. and O’Brien, C. P. Psychotherapy in community methadone programs: a validation study. American Journal of Psychiatry 152(9): 1302–1308 , 1995. Woody, G. E., McLellan, A. T., Luborsky, L. and O’Brien, C. P. Twelve month follow-up of psychotherapy for opiate dependence. American Journal of Psychiatry 144: 590–596, 1987. Individuell drogrådgivning fokuserar direkt på att minska eller stoppa den beroende
personens användning av illegala droger. Den riktar sig också till områden relaterade till
försämrade funktioner, – som sysselsättningssituation, illegal verksamhet, familje-/sociala
relationer – liksom innehållet och strukturen i patientens tillfrisknandeprogram. Genom att
lägga tyngdpunkten på kortsiktiga beteendemål, hjälper den individanpassade drogrådgiv-
ningen patienten att utveckla strategier att hantera situationen och att utveckla verktyg att
avstå från droger och sedan att bibehålla avhållsamheten. Behandlare i beroendefrågor
uppmuntrar patienten att delta i 12-stegsgrupper och hänvisar till ytterligare nödvändig
medicinsk, psykiatrisk, arbets- eller annan service. Man rekommenderar deltagande i möten
en eller två gånger i veckan.
I en studie som jämförde opiatberoende personer som endast fick metadon med personer som
fick metadon tillsammans med rådgivning, visade de personer som endast fick metadon
minimala förbättringar i fråga om minskad opiatanvändning. Komplettering med rådgivning
gav en signifikant större förbättring. Om man lade till medicinsk/psykatrisk, sysselsättnings-
och familjerådgivning på stället förbättrades resultaten ytterligare.
I en annan studie med kokainberoende var individuell drogrådgivning tillsammans med
drogrådgivning i grupp ganska effektivt för att minska kokainanvändningen. Det verkar
således som att detta tillvägagångssätt har stor användbarhet för både heroin- och kokain-
berooende patienter i öppen vård.
Referenser:
McLellan, A. T., Arndt, I., Metzger, D. S., Woody, G. E. and O’Brien, C. P. The effects of
psychosocial services in substance abuse treatment. Journal of the American Medical Association 269(15): 1953–1959, 1993. McLellan, A. T., Woody, G. E., Luborsky, L. and O’Brien, C. P. Is the counsellor an ‘active incredient’ in substance abuse treatment? Journal of Nervous and Mental Disease 176: 423–430, 1988. Woody, G. E., Luborsky, L., McLellan, A. T., O’Brien, C. P., Beck, A. T., Blaine, J., Herman, I. and Hole, A. Psychotherapy for opiate addicst: Does it help? Archives of General Psychiatry 40: 639–645, 1983. Crits-Cristoph, P., Siqueland, L., Blaine, J., Frank, A., Luborsky, L., Onken, L. S., Muenz, L., Thase, M. E., Weiss, R. D., Gastfriend, D. R., Woody, G., Barber, J. P., Butler, S. F., Daley, D., Bishop, S., Najavits, L. M., Lis, J., Mercer, D., Griffin, M. L., Moras, K. and Beck, A. Psychosocial treatments for cocaine dependence: Results of the NIDA cocaine Collaborative Study. Archives of General Psychiatry (in press). Motivationshöjande terapi är en patientcentrerad rådgivning för att initiera beteende-
förändring genom att hjälpa patienten att komma över sin ambivalens när det gäller att gå in i
behandling och sluta med droger. Detta behandlingssätt praktiserar strategier för att framkalla
en snabb och inre motivationsförändring hos patienten hellre än att leda patienten stegvis
genom tillfrisknandeprocessen. Den här terapin består av ett inledande möte med en serie
bedömningar, följt av två till fyra individuella behandlingsmöten med en terapeut. Det första
behandlingsmötet fokuserar på att ge feedback från den inledande bedömningsserien för att
stimulera diskussion om personligt drogbruk och för att utlösa självmotiverande uttalanden.
Motiverande samtal används för att stärka motivationen och skapa en plan för förändring.
Strategier för att bemästra högrisksituationer föreslås och diskuteras med patienten. I
efterföljande möten övervakar terapeuten förändring hos klienten, bedömer de avbrotts-
strategier som används och fortsätter att uppmuntra engagemanget att förändra eller vidhålla
avhållsamheten. Ibland uppmanas patienterna att ta med sig en närstående (Significant Other)
till möten. Denna behandling har använts framgångsrikt i behandling av alkoholister och
marijuanaberoende personer.
Referenser:
Budney, A. J., Kandel, D. B., Cherek, D. R., Martin, B. R., Stephens, R. S. and Roffman, R.
College on problems of drug dependence meeting. Puerto Rico (June 1996). Marijuana use and dependence. Drug and Alcohol Dependence 45: 1–11, 1997. Miller, W.R. Motivational interviewing: research, practice and puzzles. Addictive Behaviors Stephens, R. S., Roffman, R. A. and Simpson, E. E. Treating adult marijuana dependence: a test of the relapse prevention model. Journal of Consulting & Clinical Psychology, 62: 92–99, 1994. Beteendeterapi för ungdomar omfattar principen att oönskat beteende kan förändras genom
en klar demonstration av önskvärt beteende och konsekvent belöning av varje steg på väg att
uppnå förändring. Terapeutiska aktiviteter inkluderar att genomföra speciella uppgifter, öva
önskvärda beteenden, notera och bedöma framsteg med beröm och premiering när uppsatta
mål har nåtts. Urinprov samlas in regelbundet för att övervaka droganvändning. Terapin har
som syfte att utrusta patienten med förmåga att behärska följande tre situationer:
Stimulanskontroll hjälper patienten att undvika situationer som har med droganvändning att
göra och att lära sig tillbringa mer tid på aktiviteter som är oförenliga med droganvändning.
Kontroll över begäret hjälper patienten att känna igen och förändra tankar, känslor och planer
som leder till droganvändning.

Social kontroll involverar familjemedlemmar och andra personer som är viktiga när det gäller
att hjälpa patienten att undvika droger. En förälder eller en närstående deltar i behandlings-
möten när så är möjligt och hjälper till med terapeutiska uppgifter och med att förstärka det
önskvärda beteendet.
Enligt forskningsstudier hjälper denna terapi ungdomar att bli drogfria och att öka sin
förmåga att förbli drogfria efter avslutad behandling. Ungdomarna visar ett förbättrat
uppträdande också inom en rad andra områden – närvaro i arbete / skola, familjerelationer,
depression, institutionalisering och alkoholanvändning. Dessa framgångsrika resultat beror till
stor del på att familjemedlemmar involveras i terapin och på belöning av avhållsamhet från
droger, vilket kontrolleras genom urinprov.
Referenser:
Azrin, N. H., Acierno, R., Kogan, E., Donahue, B., Besalel, V. and McMahon, P. T. Follow-
up results of supportive versus behavioral therapy for illicit drug abuse. Behavioral Research & Therapy 34(1): 41–46, 1996. Azrin, N. H., McMahon, P. T., Donahue, B., Besalel, V., Lapinski, K. J., Kogan, E., Acierno, R. and Galloway, E. Behavioral therapy for drug abuse; a controlled treatment outcome study. Behavioral Research & Therapy 32(8): 857–866, 1994. Azrin, N. H., Donohue, B., Besalel, V. A., Kogan, E. S. and Acierno, R. Youth drug abuse treatment; A controlled outcome study. Journal of Child & Adolescent Substance Abuse 3(3): 1–16, 1994. Multidimentionell familjeterapi (MDFT) för ungdomar är en familjebaserad drogmiss-
bruksbehandling för tonåringar i öppen vård. MDFT ser ungdomars droganvändning i termer
av ett nätverk av influenser (d v s individ, familj, kamrater, samhälle) och föreslår att
minskning av oönskat beteende och ökning av önskvärt beteende sker på många olika sätt i
olika sammanhang. Behandlingen omfattar individuella och familjemöten, som hålls på
kliniken, hemma eller med familjemedlemmar i familjedomstolen, i skolan eller i andra
offentliga lokaler.
Under individuella möten arbetar terapeuten och tonåringen med viktiga utvecklingsuppgifter,
såsom att utveckla förmågan att fatta beslut, att förhandla och att lösa problem. Tonåringar får
färdigheter i att kommunicera sina tankar och känslor för att bättre kunna hantera livets
stressfaktorer och få bättre yrkesmässiga kunskaper. Parallella möten hålls med
familjemedlemmar. Föräldrar undersöker sitt speciella sätt att vara förälder och lär sig att
urskilja påverkan från kontroll och att ha en positiv och ur utvecklingssynpunkt lämplig
påverkan på sina barn.
Referenser:
Diamond, G. S. and Liddle, H. A. Resolving a therapeutic impasse between parents and
adolescents in Multi-dimensional Family Therapy. Journal of Consulting and Clinical Psychology 64(3): 481–488, 1996. Schmidt, S. E., Liddle, H. A. and Dakof, G. A. Effects of multidimensional family therapy: Relationship of changes in parenting practices to symptom reduction in adolescent substance abuse. Journal of Family Psychology 10(1): 1–16, 1996. Multisystemisk terapi (MST) ägnar sig åt de faktorer som hänger samman med allvarligt
antisocialt beteende hos barn och ungdomar som använder droger. Dessa faktorer inkluderar
den unga människans egenskaper (t ex positiv inställning till droganvändning), familjen (dålig
disciplin, familjekonflikter, drogmissbruk hos föräldrarna) kamrater (positiv inställning till
droganvändning), skolan (skolk, dåliga studieresultat) och grannskap (kriminell subkultur).
Genom att delta i en intensiv behandling i naturliga miljöer (hem, skola och bostadsområde)
fullföljer de flesta ungdomar och familjer hela behandlingen. MST minskar signifikant
ungdomarnas droganvändning under behandlingen och minst 6 månader efter behandlingen.
Det minskade antalet omhändertaganden och placeringar utanför hemmet ersätter kostnaden
för denna intensiva service och att upprätthålla en låg arbetsbelastning hos behandlande
läkare.
Referenser:
Henggeler, S. W., Pickrel, S. G., Brondino, M. J. and Crouch, J. L. Eliminating (almost)
treatment dropout of substance abusing or dependent delinquents through home-based multisystemic therapy. American Jurnal of Psychiatry 153: 427–428, 1996. Henggeler, S. W., Schoenwald, S. K., Borduin, C. M, Rowland, M.D. and Cunningham, P.B. Multisystemic treatment of antisocial behaviour in children and adolescents. New York: Guilford Press, 1998. Schoenwald, S. K., Ward, D. M., Henggeler, S. W., Pickrel, S. G. and patel, H. MST treatment of substance abusing or dependent adolescent offenders: Costs of reducing incarceration, inpatient, and residential placement. Journal of Child and Family Studies 5: 431–444, 1996. Kombinerad beteende- och nikotinersättningsterapi för nikotinberoende, består av två
huvudkomponenter:
– Absorberande nikotinplåster eller nikotintuggummi minskar symtomen vid avvänjning
och ger en bättre initial avhållsamhet. – Beteendekomponenten erbjuder samtidig stöd och förstärkning av förmågan att bemästra situationen, vilket ger bättre resultat på lång sikt. Genom träning av beteendefärdigheter lär sig patienterna på ett tidigt stadium att undvika högrisksituationer för återfall till rökning och senare att planera strategier för att bemästra sådana situationer. Patienterna övar färdigheter i behandling samt i sociala och arbets-sammanhang. De lär sig andra bemästringsstrategier, som att avstå från cigarretter, att agera bestämt och att styra sin tid. Den kombinerade behandlingen baserar sig på den logiska grund som beteende- och farmakologiska behandlingar arbetar med genom olika men ändå kompletterande mekanismer som ger potentiella tilläggseffekter. Referenser: Fiore, M. C., Kenford, S. L., Jorenby, D. E., Wetter, D. W., Smith, S. S. and Baker, T. B. Two studies of the clinical effectiveness of the nicotine patch with different counselling treatments. Chest 105: 524–533, 1994. Hughes, J. R. Combined psychological and nicotine gum treatment for smoking: a critical review. Journal of Substance Abuse 3: 337–350, 1991. American Psychiatric Association: Practice Guideline for the Treatment of Patients with Nicotine Dependence. American Psychiatric Association, 1996. Community Reinforcement Approach (samhällskongruent förändringsarbete), CRA
Plus voucher är en intensiv 24-veckorsterapi för behandling av kokainberoende i öppen vård.
Behandlingen har två mål:
– Att uppnå avhållsamhet från kokain under tillräckligt lång tid för att klienterna hinner
skaffa sig nya färdigheter för livet som hjälper dem att upprätthålla avhållsamheten. – Att reducera alkoholkonsumtionen i de fall drickandet hänger samman med Patienterna går på en eller två individuella rådgivande möten i veckan, där de fokuserar på att förbättra sina familjerelationer, lär sig ett antal olika färdigheter för att minimera drog-användning, får yrkesvägledning och utvecklar nya rekreationsaktiviteter och sociala nätverk. De som också missbrukar alkohol får en klinikövervakad antabusbehandling. Patienterna lämnar urinprov två eller tre gånger i veckan och får en voucher (värdekupong) som bevis på att kokainprovet var negativt. Värdet på vouchern stiger med varje nytt negativt provresultat. Patienterna kan byta sina vouchers mot varor som är förenliga med en kokainfri livsstil. Denna behandling underlättar deltagande i behandlingen och hjälper klienterna systematiskt till omfattande perioder utan kokain. Metoden har testats i stads- och landsbygdsmiljö och har använts framgångsrikt i avgiftning av opiatberoende vuxna patienter i öppen vård och för innerstadspatienter i metadonprogram med samtidig hög andel intravenöst kokainmissbruk. Referenser: Higgins, S. T., Budney, A. J., Bickel, H. K., Badger, G., Foerg, F. and Ogden, D. Outpatient behavioral treatment for cocaine dependence; one-year outcome. Experimental & Clinical Psychopharmacology 3(2): 205–212, 1995. Higgins, S. T., Budney, A. J., Bickel., W. K., Foerg, F., Donham, R. and Badger, G. Incentives improve outcome in outpatient behavioural treatment of cocaine dependence. Archives of General Psychiatry 51: 568–576, 1994. Silverman, K., Higgins, S. T., Brooner, R. K., Montoya, I. D., Cone, E. J., Schuster, C. R. and Preston, K. L. Sustained cocaine abstinence in methadone maintenance patient through voucher-based reinforcement therapy. Archives of General Psychiatry 53: 409–415, 1996. Voucher-baserad förstärkningsterapi i metadonprogram hjälper patienter att uppnå och
upprätthålla avhållsamhet från illegala droger genom att förse dem med en voucher varje gång
de presterar ett drogfritt urinprov. Vouchern har ett penningvärde och kan bytas in mot varor
och tjänster som är förenliga med behandlingens mål. Till en början är värdet på vouchern
lågt, men ökar med antalet konsekutiva drogfria urinprov som personen presterar. Kokain-
eller heroinpositiva urinprov återställer värdet på vouchern till det låga ingångsvärdet. Den
tänkbara möjligheten att intensifiera incitamentet är speciellt utformad för att förstärka
perioder av avhållsamhet från droger.
Studier visar att patienter som får vouchers för drogfria urinprov lyckades uppnå signifikant
fler veckors avhållsamhet än de patienter som fick vouchers oavsett urinprovsresultat. I en
annan studie minskade de heroinpositiva urinanalyserna signifikant när voucherprogrammet
startades och ökade signifikant igen när programmet avbröts.
Referenser:
Silverman, K., Higgins, S., Brooner, R., Montoya, I., Cone, E., Schuster, E. and preston, K.
Sustained cocaine abstinence in methadone maintenance patients through voucher-based reinforcement therapy. Archives of General Psychiatry 53: 409–415, 1996. Silverman, K., Wong, C., Higgins, S., Brooner, R., Montoya, I., Contoreggi, C., Umbricht- Schneiter, A., Schuster, C. and Preston, K. Increasing opiate abstinence through voucher-based reinforcement therapy. Drug and Alcohol Dependence 41: 157–165, 1996. Dagvårdsbehandling med möjlighet till avhållsamhetstillfällen och vouchers utvecklades
för att behandla hemlösa crackberoende personer. Under de första 2 månaderna måste
deltagarna tillbringa 5,5 timmar dagligen i programmet, som ger dem lunch och transport till
och från deras härbärgen. Interventionen omfattar individuell bedömning och målsättning,
rådgivning individuellt och i grupp, flera psykologisk-pedagogiska grupper (grupper som
informeras om samhällsresurser, bostäder, ges förebyggande kokain- HIV/AIDS-information,
fastställande och bedömning av personliga rehabiliteringsmål, återfallsprevention, veckosluts-
planering) och patientstyrda gemenskapsträffar under vilka patienterna bedömer uppsatta mål
och ger varandra stöd och uppmuntran. Individuell rådgivning sker en gång per vecka,
gruppterapimöten tre gånger i veckan. Efter 2 månaders dagbehandling och minst 2 veckors
avhållsamhet avancerar deltagarna till en 4-månaders arbetsenhet, som ger lön vilka kan
användas till att hyra en billig, drogfri bostad. Det finns också ett vouchersystem som belönar
drogfria sociala och fritidsaktiviteter.
Denna innovativa dagbehandling jämfördes med behandling som bestod av grupper som två
gånger i veckan fick: individuell rådgivning och 12-stegsprogram, medicinska undersökningar
och behandling samt hänvisning till samhällsresurser för bostadssökande och yrkesväg-
ledning. Den innovativa dagbehandlingen följdes av arbete och bostad som var avhängigt av
avhållsamhet från droger hade en positivare effekt på alkoholbruk, kokainanvändning och
antalet hemlöshetsdagar.
Referenser:
Milby, J. B., Schumacher, J. E., Raczynski, J. M., Caldwell, E., Engle, M., Michael, M. and
Carr, J. Sufficient conditions for effective treatment of substance abusing homeless. Drug & Alcohol Dependence 43: 39–47, 1996. Milby, J. B., Schumacher, J. E., McNamara, C., Wallace, D., McGill, T., Stange, D. and Michael, M. Abstinence contingent housing enhances day treatment for homeless cocaine abusers. National Institute on Drug Abuse Research Monograph Series 174. Problems of Drug Dependence: Prceedings of the 58th Annual Scientific Meeting. The College on Problems of Drug Dependence, Inc., 1996. Matrixmodellen ger en ram för hur drogmissbrukare förmås att gå in i behandling och hjälpa
dem att uppnå avhållsamhet. Patienterna får lära sig om kritiska punkter för beroende och
återfall, får anvisningar och stöd av en utbildad terapeut, får bekanta sig med självhjälps-
programmen och övervakas för droganvändning genom urinprov. Programmet inkluderar
utbildning för familjemedlemmar som berörs av beroendet.
Terapeuten fungerar samtidigt som lärare och ledare, genom att skapa en positiv, upp-
muntrande relation till patienten och genom att använda denna relation till att förstärka en
positiv förändring i beteendet. Samspelet mellan terapeut och patient är realistiskt och direkt
men icke-konfrontativt uppfostrande. Terapeuterna är utbildade för att hålla i behandlings-
sessioner på ett sätt som främjar klientens självaktning, dignitet och egenvärde. Ett positivt
förhållande mellan klient och terapeut är avgörande för att klienten skall stanna i behandling.
Behandlingen använder sig av i stor utsträckning andra testade behandlingsmetoder. Denna
metod inkluderar således element från återfallsprevention, familje- och gruppterapier,
drogutbildning och deltagande i självhjälpsgrupper. Detaljerade behandlingsmanualer
innehåller arbetsscheman för individuella möten. Andra komponenter inkluderar familje-
utbildning i grupp, grupper för utbildning i tidigt tillfrisknande, återfallsprevention,
sammanslagna möten, urinprover, 12-stegsprogram, återfallsanalys och grupper för socialt
stöd.
Ett antal projekt har demonstrerat att deltagare som behandlats enligt Matrix-modellen visar
en statistiskt signifikant minskad drog- och alkoholanvändning, förbättringar vad gäller
psykologiska indikatorer och minskat sexuellt riskbeteende för överföring av HIV. Dessa
rapporter tillsammans med bevis som tyder på jämförbar behandlingsrespons för meta-
amfetaminanvändare och kokainanvändare, och visad effektivitet när det gäller att utöka
naltrexonbehandling av opiatberoende, ger en stomme av empiriskt stöd för användning av
denna modell.
Referenser:
Huber, A., Ling, W., Shoptaw, S., Gulati, V., Brethen, P. and Rawson, R. Integrating
treatments for methamphetamine abuse: A psychosocial perspective. Journal of Addictive Diseases 16: 41–50, 1997. Rawson, R., Shoptaw, S., Obert, J. L., McCann, M., Hansson, A., Marinelli-Casey, P., Brethen, P. and Ling, W. An intensive outpatient approach for cocaine abuse: The Matrix model. Journal of Substance Abuse Treatment 12(2): 117–128, 1995.

Source: http://www.stat-inst.se/documents/Publikationer/allmanna-rapporter/2004/2004-8-principer-for-behandling-av-drogberoende.pdf